Idag har jag trott att det är må dag hela dagen men det var visst söndag. Sånt som händer när man är hemma med bebis. Dagarna är ganska lika varandra och ganska ointressanta men mysiga.

Det fortsätter gå bra och smidigt med Allan. Amningen funkar och han har lugnt temperament och sover bra. Gottfrid älskar sin lillebror men vill gärna ha mycket uppmärksamhet och närhet vilket han självklart får.

I fredags var vi i stan hela familjen. Jag och Gottfrid behövde lite nya tröjor för vi vuxit ur på olika sätt. Dessutom behövde vi lite mer förvaring nu när vi är en till som ska ha vinterkläder som tar massa plats. Det blev en bänk från jysk som barnen kan ha sina saker i. Byrån vi hade sen tidigare är lite kärv och Gottfrid har varit nära att välta den några gånger så det var bra att ha nåt som är lättare att lägga i grejerna i. Såhär ser bänken ut.

Det här är byrån som nu endast är för oss vuxna.

I fredags var vi även och åt hos barnens farmor och farfar och Gottfrid ville sova kvar. Sen såg vi inte honom förrän sent på lördag eftermiddag. Han älskar att vara där. Med sig hem hade han en ny förkylning lagom till vi börjar bli av med den vi dragits med sedan jul. Än så länge har han inte feber men han har inte mått bra idag och han klagar aldrig över att må dåligt så det är nog ett rejält virus. Hoppas att det inte biter på Allan bara för det är inte kul på så små bebisar med förkylningar. Det sägs ju att amning skyddar mot sjukdomar så jag hoppas att det stämmer. Såhär ser han ut ikväll 2,5 veckor gammal.

Helgen börjar gå mot sitt slut och man kan väl sammanfatta den som lugn och skön. Mormor och morfar har varit här hela helgen och välkomnat den nya familjemedlemen med gos och presenter. Även storebror fick en present, en snowracer som blev poppis på en gång. Av farmor och farfar fick han även skidor under veckan och båda vinterlelsakerns har funkat kanon på den lilla skaren som är kvar efter veckans töväder. Grusvägen här hemma är hemsk isväg just nu.

Även Allan har fått komma ut lite varje dag de senaste dagarna i vagnen och där trivs han riktigt bra. Ett annat ställe han verkar trivas i är badbaljan, precis som storebror.

Idag fyller lillebror på Söränga en vecka och vilken bra vecka det har varit. Det tuffaste för mamman har väl varit mjölkstasen och för pappan är det nog beslutet att byta bil som varit jobbigast. Alltså inga bebisrelaterade problem alls.

När han föddes vägde han 3820 gram och var 53cm lång. Första dygnet sov han mest, ammade några lååånga pass men sov gott på natten och jag med. Andra och tredje dygnet ville han ligga vid bröstet mest hela tiden men var aldrig skrikig eller jobbig men det blev det inte mycket sömn. I lördags åkte vi hem från BB och Allan vägde då 3505 gram men rätt vad det var så hade gräddmjölken runnit till och Allan ammar nu korta stunder med flera timmar mellan. De senaste nätterna har han sovit 3-4 timmar i stöten, ätit, bytt blöja och somnat om. En riktig drömbebis med andra ord. När han är vaken ligger han och tittar och viftar och är oftast nöjd. Tar napp nu också utan problem. Idag kom BVC-sköterskan på hembesök och gav så mycket beröm för en fin bebis. 4010 gram väger han idag så det innebär att han gått upp ca 100 G varje dag sedan vi kom hem från BB :-O.

Vi hade ställt in oss på en jobbig första tid med en rejäl omställning men hittills är livet nästan bättre än innan. Gottfrid är stolt och omhändertagande så pass att vi måste stoppa honom från att gulla ihjäl lillebror ibland och alla är nöjda och glada. Min kropp läker också bra och lag är mycket mer rörlig nu än jag var typ en månad efter att jag födde Gottfrid. Däremot känner jag att musklerna är svaga och blir väldigt snabbt trött i ryggen så det blir mycket soffmys.

Strax ska jag äta lite mat och sedan ska jag ut och åka med Allan för första gången. Jonas är i Västerås och köper ny bil så jag måste hämta Gottfrid på förskolan. Hoppas att de snoriga barnen inte är allt för nyfikna på bebisen bara. Å andra sidan kommer säkert eventuella virus hem med Gottfrid ändå och han kan inte isoleras från oss andra om han får nån sjukdom.

Nu var det länge sedan det hände något här på bloggen. Det senaste blogginlägget i maj var när vi grävde på gården. Det jag inte skrev då var att jag mådde fruktansvärt illa hela den helgen för en liten bebis hade börjat gro i min mage. Någon vecka senare kom foglossningen och extrem trötthet. Bloggen blev bortprioriterad och när jag var piggare igen var det dags att börja jobba och vi har verkligen haft en hektisk höst och förvinter. Innan jag visste ordet av såg jag ut såhär och det var dags att gå på jullov.

En höst som gått i ljuset hastighet förvandlades plötsligt till evighetslånga dagar av väntan så fort den första nyårsraketen brände av. 2017 var här och nu var lillebror i magen fullgången och varmt välkommen ut till oss. Den 7 januari var han beräknad att komma men han tyckte det var gott i magen några dagar till. På eftermiddagen den 11 började jag känna små förvärkar som kändes mer än de vanliga sammandragningarna jag hade haft ett tag. Det var ganska lugnt trots allt och gjorde inte så väldigt ont men jag kände att jag behövde andas igenom dem ganska tidigt. Jag sa åt Jonas att börja med middagen för jag misstänkte att jag inte skulle kunna äta senare om det skulle tillta, men jag trodde nog att det skulle gå över, att det bara var förvärkar. Middagen gick ner utan problem men med paus för värkar några gånger. Middagen intogs sittande på pilatesboll vilket gjorde Gottfrid något förvirrad och avis. Han ville också leka med bollen :-D. Mitt i Bolibompa kände jag att det faktiskt inte gick över utan tilltog med värkar. Jag var fortfarande inte övertygad om att det var förlossningsvärkar men att det faktiskt var nåt på gång så jag sa åt Jonas att köra Gottfrid till farmor och farfar innan läggning så han fick sova där för vi kanske behövde åka in före morgonen. Gottfrid blev överlycklig när vi sa åt honom att packa sin pyjamas trots att det var Bolibompa och kvittrade glatt: "ska bebisen komma ut nu?!"

Jonas lämnade av Gottfrid och på hela den kvarten kom ingen värk alls, jaha då var det väl falskt alarm. Nej då, det satte igång igen strax innan Jonas kom hem igen och det fortsatte komma med allt mellan 8 och 3 minuter mellan men aldrig så regelbundet som det ska vara för att åka in. Jag kämpade på med alvedon, andning och vaggande. Jonas klockade värkarna och vi tittade på tv. De fortsatte vara ganska glesa men omkring en minut långa hela tiden. Strax före midnatt fick jag två verkar som var längre och mer smärtsamma men fortfarande inte så tätt. Vi bestämde oss ändå för att åka in, de kanske kan ge mig något så jag får sova tänkte jag som fortfarande trodde det var långt kvar.

Vi kom in vid halv ett på natten och jag fick väga mig och lägga mig på britsen och få mätare på magen. Värkarna kom nu med 4-6 minuters mellanrum och gick fortfarande att hantera med andning och avslappning. Jag trodde att vi skulle få åka hem men barnmorskan undersökte och jag var öppen fem centimeter! Jag blev helt paff för det hade ju inte gjort så ont än som jag tänkte att det skulle göra.

Det var bara att hoppa i nätbyxorna och den sexiga morgonrocken. Jag bad om ett gåvors och sa åt Jonas att lägga sig i soffan och sova lite för jag tyckte fortfarande inte det gjorde så värst ont. Jag gick runt ett tag sedan vilade jag i sängen, gick och låg, gick och låg. Mellan halv tre och tre låg jag till och med och slumrade mig igenom värkarna. Vi som hade en så lång förlossning förra gången undrade om han skulle komma på förmiddagsskiftet eller om vi skulle behöva hålla på till eftermiddagen. Ungefär vid samma tid kände jag att jag ville bada för att orka slappna av. Jonas tappade upp ett varmt bad åt mig och jag klev i. Jag hann inte ligga där många minuter innan vattnet gick. Poff sa det och rätt vad det var kom värkarna mycket tätare och runt fyra kände jag att det började bli svårt att slappna av. Nu ville jag börja med smärtlindring så vi ringde efter barnmorskan. Jag baxade mig upp ur badkaret och det började göra brutalt ont och det forsade ur mig. 0415 undersökte barnmorskan mig för att se om jag kunde få bedövning. Då tyckte Jonas det var dags att hämta kaffe. Bedövning kunde jag inte få för nu var jag 10 cm öppen men bebisen låg fortfarande ganska långt upp. Barnmorskan rotade runt lite och det gjorde så fruktansvärt ont. Min goda avslappningsteknik var helt bortglömd och jag vred mig i smärtor och skrek för nu gjorde det konstant ont. Här någonstans kom Jonas in med sitt kaffe och var inte alls med på noterna när det var dags att börja krysta. Han fick ställa undan sin kaffekopp och rycka tag i min hand istället. 4.34 var det över och Allan var ute.

Hittills har allt funkat lika smidigt som förlossningen med nytillskottet. Både Allan och Gottfrid funkar kanon!