OBS OBS OBS! Varning för "titta vad mitt barn kan"-skryt! Jag vet att vissa personer har svårt för när man berättar om sånt som ens barn kan och ser det som något slags skryt och jämförerlse, men det är inte skryta jag vill göra. Jag vill dela med mig för jag är så stolt och har så mycket kärlek till den här lile personen. Det är nästan så att tårarna kommer när man ser hur erövrar nya kunskaper på löpande band. Han gör så mycket nytt just nu men här är topplistan på Gottfrids kan själv-favoritsysselsättningar den här veckan!

5. Åka rutchkana.

4. Hämta jägarböckerna och sitta och peka och bläddra.

3. Bära in ved.

2. Borsta tänderna.

1. Sopa golvet.

Ständiga bubblare är ju såklar gosa med hundarna, läsa böcker, leka med bollar, springa naken och pilla på saker man inte får ;-)

När man får barn blir världen oerhört smal och liten. Den första tiden finns det enda som betyder något innanför dina egna fyra väggar. Nyheterna på tv och radio är som ett okänt språk och rinner rakt igenom hjärnan. Det enda som fastnar i det grovmaskiga nätet av perception är vad bebisen har för behov. Eventuellt även dina egna kroppsliga behov.

Så sakteliga börjar världen växa igen. Efter ett litet tag börjar man bry sig om hemmet och sin partner och snart även sin övriga familj. Månad för månad vidgas så sakta sedan dina intressen igen och nätet i hjärnan blir mer finmaskigt. Fler saker fastnar där igen och omvärlden blir mer och mer intressant igen.

Det lilla barnet har förändrat dig för alltid och är för alltid det viktigaste i livet men nu efter drygt ett år börjar jag känna att jag är ute ur bebisbubblan. Jag är trött på allt det ytliga och lättsamma. Jag är trött på att läsa ointressanta föräldradebatter om läggningstekniker, amning och blöjor.

Nu börjar energin komma tillbaka att vilja engagera sig i viktigare och djupare frågor igen. Sedan jag blev mamma har jag fått en ännu starkare empati för orättvisorna i världen, ett ännu större intresse för de komplexa sambanden som ger oss den vardagen vi lever i och nu har jag fått tillbaka törsten efter den ständiga personliga utvecklingen. Det är en skön känsla, att ha hittat sitt djup igen, att känna sig som en intellektuell person som intresserar sig för mer än den direkta omgivningen. Nu är det dags att rycka liv i min "personliga" blogg igen och skriva ner alla mina tankar så jag kan sortera dem och lägga dem åt sidan när de börjar snurra för mycket. Välkomna att läsa på malinfunderar.bloggplatsen.se om ni är intresserade av vad som rör sig i mitt röriga huvud. Här kan ni fortsätta att läsa om det där ytliga, lättsamma och vardagliga som händer i våra liv. Vissa dagar är man ju faktiskt så trött att det är det enda som man orkar reflektera över hur intelligent man än är... ;-)

//Malin

Det där med att sova hela familjen i samma säng ser ju så mysigt ut när andra gör det. Hos oss är det dock som att sätta igång en propeller i dubbelsängen att låta Gottfrid sova mellan oss. När han var liten orörlig bebis var det ganska behändigt och mysigt men så fort han började röra sig har det varit rent av omysigt om han vill sova med oss. Han sover nästan alltid gott i sin säng hela natten och vaknar oftast mellan fem och sex och kommer då över till oss och ligger och myser lite innan vi går upp på morgonen. I natt vaknade han dock och var ledsen och fick sova med oss och det är en trött och rygg-mör mamma som skriver just nu. Hoppas det var en engångsgrej och alla sover gott i natt. För övrigt undrar jag om vi någon gång kommer kunna ge den lilla propellern en riktig säng för han ligger alltid på kudden när han somnar men när jag lägger mig så ligger han såhär....

Jonas, Gottfrid och Ajna har åkt iväg. De åkte igår och kommer hem idag. Igår var det skönt att få vara lite ensam (i stort sett, Hilda är ju hemma med mig). Jag såg riktigt mycket fram emot en morgon i ensamhet också igår. Vakna, snooza, äta frukost osv i precis den takt jag känner för. Men nu när jag ligger här själv i sängen så är det alldeles för tyst. Inga andra människors andetag. Ingen liten vilde som röjer runt. Tack och lov att det bara är en natt. Jag saknar mina killar.