God jul alla läsare. Vi sitter och slappar vid tv:n efter en lyckad och lugn julafton. Jag har bestämt att jag vill ha en mobilfri julaftonsdag och därför blir det inga bilder. Vi filmade lite med videokameran när tomten kom men det orkar jag inte lägga upp nu. Det är jätteskönt att lägga bort mobilen någon dag då och då för jag har verkligen hunnit umgås med min familj.

Dagen började med att Gottfrid fick gå på skattjakt i huset. Han var lite för liten och förstod inte riktigt vad det hela gick ut på men med vår hjälp blev det ändå ganska mysigt. Sedan blev det soffrukost framför julkalendern som för övrigt varit riktigt bra i år. Jag har sett alla avsnitt.

På förmiddagen förberedde vi lite mat och kokade gröt innan vi åkte in till byn och kompleteringshandlade och gick till kyrkogården och tände ett ljus i minneslunden.

Vid ett kom Jonas föräldrar och moster. Vi hade knytis och åt ett klassiskt och gott julbord under lååång tid. Efter Kalle Anka kom tomten gåendes över gärdena och hade julklappar till alla. Gottfrid lämnade sina nappar till tomten och fick en extra klapp. Sedan delade vi ut alla klappar under granen som var alldeles för många som vanligt :-). Junioren var alldeles till sig av lycka som smittade över på oss andra så klart.

Kvällen bestod av tv-mys framför program man kan utantill och frosseri. Gottfrid fick vara uppe lite längre än vanligt och var ganska övertrött när han somnade sött i sin säng utan napp. Han ropade efter tomten några gånger men var inte ledsen alls över napparna och somnade snabbt trots att han var speedad. Vi hoppas att natten blir lika lyckad och att han kan somna om ifall han vaknar. Vår duktiga stora lilla kille. I morgon ska vi fortsätta att bara vara med familjen och ha det bra. På annandagen åker jag och Gottfrid till Perstorp men Jonas stannar hemma och jobbar mellandagarna och nyår.

Kramar på er

Det är mycket vardag här på gården just nu. Det händer inte så mycket spännande att skriva om egentligen. Det är den yngsta familjemedlemmen som står i fokus som vanligt och de två föräldrarna jobbar och pluggar och jagar. Så det där mysiga livet på landet är mest bara ett vanligt liv.

Idag var jag på sjukhuset och kontrollerade så allt var ok efter missfallet. Ultraljudet bekräftade att allt var ute och det behöver bara läka färdigt. Inga spår av graviditetshormoner heller. Kroppen har skött allt som den ska. Det känns bra!

Det är hoppfullt att allt funkar som det ska även när saker går snett. När det gäller den känslomässiga biten så tror jag att det är ganska färdigt där också. Vi har accepterat och gått vidare. Jag har känt mig ledsen, besviken och arg om vart annat men nu känns det bra. Jag har alltid föreställt mig missfall som en av de värsta sakerna som man kan gå igenom men det är faktiskt inte så farligt. Det är tråkigt men naturligt och känns mest som en liten grop i vägen på livets resa. Jag förstår ju givetvis att upprepade missfall är betydligt tyngre och väcker oro men jag vet ju att vi kan göra friska barn eftersom vi redan har ett fantastiskt barn tillsammans. Jag har även ganska lätt att bli gravid så jag är inte orolig för att något ska vara fel på mig.

Angående Gottfrids krupp i fredags kväll så blev det inte mer, bara en vanlig förkylning som bland annat huserar fritt på farmors pepparkakshus. Även om det inte blev fler andningssvårigheter så sover förkylda små pojkar oroligt. Små pojkar som sover oroligt håller sina mammor vakna om nätterna. Så den här mamman är trött. Jag har bara några få sidor kvar i veckans kursbok som jag ska försöka läsa innan jag somnar men det är tufft för ögonlocken att hålla sig uppe. Jag hoppas på att kunna somna och slippa ha en väderkvarn hos mig hela natten i natt med.

Godnatt

Gottfrid har precis somnat om. Han kör lite krupp såhär på fredagskvällen. Vi satt i soffan och tittade på tv och hörde hur han hostade konstigt när han sov. Efter några timmar kom han upp och hade svårt att andas. Jag är en ganska tuff och stark person i de flesta lägen men när det handlar om sjukdomar så är jag mesig. Får en inre panik och särskilt när det är Gottfrid som mår dåligt. Men jag försöker bita ihop. Som tur är så är Jonas lugnet själv i sådana situationer och G fick sitta uppe lite med oss, dricka vatten och fick lite nässpray. Nu har han som sagt somnat om. Jag hör hur han snarkar. Vi gav honom en extra kudde men den gör inte mycket nytta när man heter Gottfrid och är som en väderkvarn i sängen. Förhoppningsvis lyckades lite nässpray rinna ner i halsen så han får mer luft åtminstone. Är det någon som har bra tips när väderkvarnsbarn får krupp så de kan sova bättre?

Natten till idag var han bara snuvig men närgången och igår hade han diarré så jag förstod att något var på gång. Hoppas vi slipper feber och kräk bara! Igår var det även luciafika på dagis och Gottfrid var ett charmtroll som pratade och sjöng så alla föräldrar skrattade. Tur att han inte körde det skämtet han gjorde för mig i morse bara när han frågade vad han hade i rumpan och sen lade av en rejäl brakfis. Jag visste inte om jag skulle skälla eller imponeras över hans förmåga att planera ett skämt. Skrattade gjorde jag ialla fall.

Veckorna efter vårt bröllop började fru Nilsson känna att kroppen skickade vissa signaler om en fullbordad bröllopsnatt. När mensen sedan inte kom inhandlades ett graviditetstest. Den nyblivna frun var så ivrig att hon hinkade ett stort glas vatten och strax kunde hon kissa på stickan. Efter de långa minuterna visade testet trots allt bara ett streck... Inte gravid. Konstigt när alla symtom fanns där.

Det gick några dagar och fortfarande kom ingen mens. Det var lördag och vi skulle bort på middag. Vi köpte ett nytt test för att vara helt säkra på att jag kunde dricka vin. Nu väntade jag länge innan jag kissade och till min förvåning framkallades ett svagt streck i testrutan. Jag var gravid trots allt. Månaderna gick och allt utvecklades som man förväntar sig. Brösten spände och växte, jag var trött som ett spädbarn och humöret var inte att leka med. Magen började också växa och det var svårt att hålla graviditeten hemlig till sist. För några veckor sedan började folk t o m fråga för det började bli så uppenbart. Jag var då i tolfte veckan och tänkte att det var lika bra att vara ärlig och öppen. Den kritiska tiden var förbi.

Vi berättade för vänner, kollegor och även mina elever frågade och jag svarade glatt att jag är gravid. Bebisen kommer första Juni.

Men så började det blöda. Det var fredag kväll och jag hade gått in i femtonde veckan. Först var det bara lite grann och det gjorde inte ont så varken jag eller Jonas var särskilt oroliga. Men under natten blev det mer som en mens och jag blev lite orolig att det skulle komma ännu mer. Jag ringde sjukvårdsrådgivningen som sa att jag skulle avvakta till måndag och ringa min barnmorska så länge det inte förvärrades.

Jonas skulle åka på jakt på lördag morgonen och inte komma hem förrän söndag kväll eftersom de skulle bli bjudna på julbord på lördag kvällen. Jag bad honom att ha telefonen på sig och inte dricka starkt på kvällen så jag kunde ringa efter honom om det blev värre. Hela lördagen gick och blödningen varken ökade eller minskade. Det värkte lite i ryggen men inte så det gjorde ont.

När jag vaknade på söndagen var det ingen förändring. Jag ringde 1177 igen och fick samma besked igen. Vänta.

Gottfrid skulle till farmor och baka pepparkakor så jag körde dit honom och sedan åkte jag hem och rättade skolböcker eftersom jag låg efter rejält med den biten. Tänkte att det skulle hjälpa att tänka på nåt annat. Under dagen började jag känna diffusa kramper i magen. De tilltog mer och mer under dagen och framåt eftermiddagen kändes det som förvärkar. Lagom till jag kom till farmor och Gottfrid för att smaka på pepparkakorna de bakat började det göra riktigt ont. Jag konstaterade att läget hade förändrats. Jag ringde Jonas och bad honom skynda sig så gott det gick sedan åkte vi till akuten. Gottfrid fick vara kvar med farmor över natten.

På akuten fick vi ett jättebra bemötande och kom snabbt in på ett rum. De tog alla tester och en gynekolog kom på en gång för att göra ett vaginalt ultraljud. Jag kunde se i hans ansikte på en gång att det inte stod rätt till när han tittade på skärmen. I min mage fanns ingen bebis. Det har funnits ett foster en gång i tiden men det fanns inte kvar. I livmodern fanns bara en tom hinnsäck som nu var på väg ner och så småningom ut. Min kropp hade inte förstått att fostret var borta och fortsatt att vara gravid. Hur länge är omöjligt att veta.

Min första reaktion var en lättnad. Jag hade fått svar. Och självklart blev vi ledsna och besvikna men samtidigt känner jag mig stark och lycklig över det jag har. Det var inte vår tur. Vår bröllopsnattsbebis var för bra för att vara sann. Jag är helt övertygad om att vi får fler chanser till fler barn.

Jag fick välja att bli inlagd och få abortpiller som hjälp på traven eller åka hem och låta kroppen sköta det den redan påbörjat. Jag valde att åka hem och låta det ske. Nu när jag vet vad det är och har fått värktabletter så kändes det bättre. Så nu är jag hemma nån dag och låter blodet och tårarna flöda. Sen tänker jag borsta av mig och resa mig och gå vidare. Om några månader hoppas jag på bättre tur och att Gottfrid så småningom får sitt efterlängtade syskon. Tills det sker tänker jag försöka njuta av livet så gott det går!